2017 > 09

I en statlig utredning "Effektiv vård SOU 2016:2" formuleras på sidan 553 en vision för vad det som kallas Verksamhetsstöd i vården skall uppnå. Utsnitt finns i fetstil nedan.

Utredningens bedömning är att regeringen bör formulera en nationell vision (OBS) för verksamhetsstöden. Det är inte gjort ännu. Det som finns är Regeringens formulering att:

År 2025 ska Sverige vara bäst i världen på att använda digitaliseringens och e-hälsans möjligheter i syfte att underlätta för människor att uppnå en god och jämlik hälsa och välfärd samt
utveckla och stärka egna resurser för ökad självständighet och delaktighet i samhällslivet


Att Sverige år 2025 skall var bäst i världen på e-hälsa säger ingenting konkret om vad digitalisering skall uppnåsi form av mätbar nytta för vården och för medborgarna. Det gör däremot den gulmarkerade texten från utredningen.

Fråga: var tog de de här formuleringarna vägen? Som det nu är verkar det inte finnas någon konkret vision på nationell nivå. Ännu mindre något förslag på losning, annat än att ansluta de standardsystem som upphandlas (plus andra som innehåller patientinformation) till nationella tjänsteplattformen och hoppas att det fungerar. Man pratar om behovet av att arbeta med enhetlig begreppsapparat, standarder och regelverk. Det är bra, ingen tvekan om det. Men det leder inte i sig självt till att verksamhetsstödet på nationell nivå når ens nära visionen från "Effektiv vård"..

Debattörer som Forslund/Assarsson och Forslund/Strandhäll hävdar envist att det inte krävs någon speciell utveckling för att nå visionen från utredningen. Några statliga investeringar görs inte heller och inga pengar finns öronmärkta för någon sådan i budgeten för 2018.

Andra, inklusive jag, menar att det inte alls är säkert att "medborgaren kommer att kunna känna sig trygg i att var man än söker i Sverige ska vården ha tillgång till all nödvändig information som behövs för att kunna erbjuda en trygg och säker vård." Vi menar att Sverige just nu med pågående upphandlingar (tre sådana återstår), utveckling/förvaltning av den nationella tjänsteplattformen och arbete med standarder med mera inte tydligt närmar sig visionens mål. Istället när man en from (inte byggd på empiriska eller teoretiska bevis) förhoppning att en lösning som uppfyller kraven kommer att åstadkommas

I sin debattartikel öppnar Annika Strandhäll för samtal i frågan. Sådana samtal behövs - NU!

=========================================================================
14.2 En nationell vision för verksamhetsstöden (Ur SOU 20016:2 sidan 553)

Utredningens bedömning: Regeringen och huvudmännen bör formulera en nationell vision för verksamhetsstöden.  
 
Skälen för utredningens bedömning:
Grunden för ett framgångsrikt arbete kring informationshantering och verksamhetsstöd i hälso- och sjukvården är att inblandade parter är överens om målen. För att kunna formulera mål behövs en enkel och tydlig vision som kan föras ut till all inblandade, dvs. såväl till medborgarna i deras egenskap av potentiella patienter/brukare som till hälso- och sjukvårdpersonalen. Regeringen och huvudmännen bör därför snarast formulera en enkel och tydligt gemensam vision. Det är mer eller mindre självklart att denna vision bör formuleras utifrån medborgarperspektivet – de som vården är till för och de som finansierar densamma. Visionen bör utgå från 3 principer:
1. Medborgarens självklara rättighet att enkelt och digitalt ha tillgång till all information om sin egen vård.
2. Medborgarens möjlighet att använda digitala tjänster för att kommunicera med hälso- och sjukvården oberoende av utförare och oberoende av var i Sverige den äger rum.
3. Medborgaren ska känna sig trygg i att var man än söker i Sverige ska vården ha tillgång till all nödvändig information som behövs för att kunna erbjuda en trygg och säker vård.

Läs hela inlägget »

Debatten om beslutsfattande och driv inom svensk e-hälsa fortsätter. I en debattartikel i Svd 31/8 (kräver tyvärr inloggning) menar fyra debattörer bland annat att ”mäktiga företag, som Google, Apple, IBM och Facebook, och konsultföretag som McKinsey säljer in sin framtidsvision med löften om förbättrad folkhälsa till lägre kostnader” och att ”politikerna upprepar budskapet med stor entusiasm”. Man menar att till exempel sjukvårdsminister Anita Strandhäll har ”en aningslös syn på e-hälsa” och avslutar med att slå fast att ”den rådande teknikoptimismen underblåst av sam­verkande särintressen är ett hot mot folkhälsan och en kostnadseffektiv sjukvård.”

Repliken i Svd 1/9 kommer från Annika Strandhäll (heder åt henne att hon ger sig tid att delta i debatten) och Daniel Forslund (ständigt aktiv) är intressant. De menar att ”Digitaliseringen av vården är för viktig för att reduceras till en pajkastning där vi kallar varandra för ’aningslösa teknikoptimister’ eller ’framstegsfientliga bakåtsträvare’ och att det är dags att hyfsa debatten, och i brett samförstånd hitta metoderna för hur vi tryggt och säkert inför den digitala teknik som kan bidra till att lösa många av vårdens vardagsproblem.” Man fortsätter:

”Vården är en högteknologisk sektor som alltid investerat stora summor i medicinteknik som räddar liv. Samtidigt har det under decennier underinvesterats i de basala IT-stöd som skulle ge ett välfungerande informationsutbyte mellan olika vårdgivare, liksom med patienten själv. När behandlande läkare inte har tillgång till livsviktig information om patientens tidigare vård och behandling skapas risker för patientsäkerheten helt i onödan. Vård- och omsorgssektorn är i tydligt behov av bättre arbetsverktyg, och det är vår skyldighet som ledare i vården att påskynda denna, utveckling.”

Avslutningsvis menar Strandhäll/Forslund att ”Det är dags att sluta misstänkliggöra varandras ambitioner, och istället sätta sig ner vid samma bord och hantera både risker och möjligheter med den digitala tekniken.”

Bra rutet Strandhäll och Forslund! Tyvärr lever de dock inte som de lär.

Fortfarande finns en pågående allvarlig frågeställning rörande utveckling av system för patientjournaler – en grundbult i svensk e-hälsa. Kommer de fyra stora upphandlingar som görs av nya sjukvårdssystem kopplade till den nationelle tjänsteplattformen att leda till en teknisk lösning som ger behandlande läkare tillgång till den livsviktiga information de behöver? Experter har i många år påpekat att det inte alls är säkert och har framfört det i såväl statliga utredningar, rapporter och debattartiklar, till exempel mina senaste (se länkar här).

Farhågorna som framförs tycks dock vissla ohörda förbi döva öron. Månne anses de komma från bakåtsträvare, lika besvärliga, alarmistiska och dystopiska som den säkerhetschef på Transportstyrelsen som insisterade på att outsourcingen där skulle stoppas. Så hävdar till exempel Forslund i en replik i Dagens Medicin att ”man behöver inte uppfinna någon ny plattform utan fokus måste vara på att strukturera vårdinformationen och arbeta enligt de ramverk för interoperabilitet som vi har satt upp, samt att fortsätta anslutningsarbetet. Då kommer vi att uppnå de nyttoeffekter vi vill ha, oavsett vilka system landsting och regioner väljer att använda.”
Det är ett tvärsäkert yttrande utan någon vare sig empirisk eller teoretisk förankring. I en ideal stabil miljö är det kanske sant, men sådan är inte den svenska sjukvården som genomgår ständiga och snabba förändringar. Mig verterligt kan man ingenstans i världen visa upp en fungerande lösning likt den som Forslund förordar byggd på olika, valfria vårdsystem kopplade till en nationell tjänsteplattform. Sverige genomför idag ett mycket dyrt fullskaleexperiment (gissad slutnota på sisådär 20-40 miljarder) där målet är att ge behandlande läkare tillgång till livsviktig information om patientens tidigare vård och behandling var helst de befinner sig och när som helst. Kanske lyckas det – kanske inte?

Är det alltför alarmistiskt och dystopiskt att undra vem som tar ansvaret och konsekvenserna den dag det inte lyckas, och som den dagen, när det är för sent, ångrar att man inte lyssnade på experternas varningar, att man inte tidigt satsade på alternativa lösningar.

Som Strandhäll/Forslund så riktigt skriver så duger det inte ”att hålla för öronen och hoppas att den digitala utvecklingen blåser över”.

Det är sannerligen dags för Strandhäll/Forslund med flera beslutsfattare att, som de själva skriver, seriöst börja hantera både risker och möjligheter med den digitala tekniken. Det finns sätt att i brett samförstånd minska riskerna och öka möjligheterna att skapa ett fungerande, robust och skalbart patientjournalsystem för svensk e-hälsa. Att stoppa huvudet i sanden är inte ett av dem!

Jag själv och många andra välkomnar konstruktiva samtal också i det här ämnet inom kort.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar