Recension - på egna ben av Josefin Wiking

Efter tre veckor inskolning börjar sjuksköterskan Sofia på riktigt i sitt arbete. Hon kastas direkt in i hetluften på en akutvårdavdelning med patienter som kräver mycket omvårdnad och får arbeta med personal som inte alltid är så dedicerade som Sofia vill att man ska vara. Med chefer som är oförstående och med läkare som vissa har en nedlåtande attityd. Jobbet är stressigt och Sofias klottriga minneslapp fylls snabbt upp utan att hon hinner med allt.

Redan första dagen ramlar en man och bryter lårbenet på väg från kaffeautomaten eftersom den tjänstgörande undersköterskan Emma inte velat, eller hunnit, hämta kaffe åt gubben. ”Det är inte mitt jobb”, som hon säger, och Sofia får veta av mannens hustru att hon ämnar anmäla avdelningen, och speciellt Sofia som var den ansvariga sjuksköterskan, till IVO för vanvård.

Den första dagen slutar med att en svårt sjuk person dör i hissen inför ögonen på Sofia som hjälper till att förflytta personen från en annan avdelning. Så här går det på under de första dagarna och vanmakt och tvivel börjar gnaga i Sofia.

Det är en stark bok som Josefin Wiking skrivit. Hennes egna gedigna kunskaper i ämnet skiner igenom och gör romanen trovärdig i alla delar. Sofias vanmakt och känsla av otillräcklighet kryper in under skinnet på mig som läsare. Hur kan det få gå till på det här sättet i vården? Varför finns inte fler på avdelningen? Måste it-systemen vara så slöa? Måste manliga läkare uppträda arrogant? Hur kan lönen för det här yrket vara så mycket sämre än till exempel Sofias bror Johan som jobbar med it?

Någonstans i mitten på boken tycker jag att den går långsamt. Varför händer det ingenting frågar jag mig? Men det är just det som är poängen. Det händer dramatiska saker hela tiden i detta verklighetsbaserade drama, författaren behöver inte skriva upp volymen för att det skall kännas och ju längre det känns desto bättre och obehagligare. Som väl är, och det är här romanen glänser, blandas sjukhusscenerna med bilder från Sofias vardagsliv som singel i lägenheten och i umgänge med vänner och familjen. En kväll går hon med på afterwork, dricker sig dyngrak och tjatar på de andra att hon vill ut och dansa för att vakna sent med huvudvärk och full av ruelse morgonen därpå som är en ledig dag. Och det är det här som är så bra – att karaktärerna ges djup och variation. Sofia är inte bara den duktiga flickan med högsta betygen i gymnasiet och drömmar om att göra gott. Emma är inte bara lat och näpsig, när det väl bränner till i gräl med läkare skyndar hon modigt till Sofias försvar, chefen Berit, formell och kantig i början, visar sig både klok och hjälpsam mot personalen på avdelningen. Och inte kan man annat än gilla författarens passning till klassisk ”kärlek på lasarett”-litteratur när Sofias kinder plötsligt börjar blossa vid åsynen av den snygge Daniel som vid behov kommer åkande på sin sparkcykel från en annan avdelning.

Språket i boken skall berömmas, enkelt och flytande med trovärdiga dialoger från alla inblandade yrkesgrupper. Kvalitén är god, det märks att möda lagts på lektörsarbete och korrekturläsning, jag hittade bara några enstaka fel, något som tyvärr inte är så vanligt numera.

Så summa summarum: en mycket läsvärd debutbok som inte kommer att lämna dig oberörd. Den tar plats bland många andra i sjukhusmiljö, med Jersilds Babels Hus som den obestridde kungen. Men Wiking är ett bra, modernt komplement. Läs den, roas och oroas över historien. Vad kan vi göra för att underlätta för Sofia och hennes medsystrar/bröder som brinner för att bidra till en bättre vård för alla? Hur kan vi locka dem till yrket, få dem att vilja vidareutbilda sig och stanna kvar?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln